...en sommar går förbi... Foto: www.fotoakuten.se

som blev en omvälvande vecka. Förra onsdagen hade jag tänkt skriva ett inlägg om arbetsmarknadspolitik. Centerpartiet hade då en debattartikel i DN som bara var sååå gammaldags. Men sen kom det både en och flera saker emellan, inte minst Almedalens stora snackis ”Littorin-affären”. Jag håller med Staffan Dopping, Littorin borde inte ha krishanterat sin egen kris och hans chef kunde gott ha kostat på sig några uppskattande ord. Kanske påverkar sådant också förtroendet för chefen, för egen del hoppas jag att de vikande siffrorna snarare handlar om hans osympatiska uppträdande under söndagen.

Nu är Almedalsveckan slut sedan flera dagar och visst saknar jag spontana möten med gamla och nya bekantskaper, intressanta seminarier och inte minst mina goda vänner som såg till att jag hade någonstans att sova, suveränt. Värmen är dock kvar och ”Littorin-affären” likaså, men den börjar väl så sakta ebba ut. Det måste nog ändå anses rekordsnabbt, med tanke på ämnet, Mona Sahlins väska och andra godbitar pratades det nämligen om då och då under Almedalsveckan (ni vet den där födelsedagspresenten som hon borde ha tackat nej till, alt. aldrig använt). Det politiskt intressanta med ”Littorin-affären” är väl att det som påstås ha hänt, är en fråga som hans eget parti har velat gå hårt åt. De minnesgoda minns de gredelina kuverten som Justitieminister Ask ville att misstänkta sexköpare skulle få hem i brevlådan, så att grannar och andra förstod vilken… (ni förstår själva).

Nåväl nu finns det en annan som tills vidare ska chefa över Arbetsmarknadsdepartementet, Tobias Billström. Återstår att se om det kommer att innebära någonting mer än att det är ett annat namn som står som undertecknare för olika pressmeddelanden, troligen inte.

Min reflektion över Almedalsveckan är annars att de fyras gäng, högeralliansen, var lite tjuriga (redan innan Littorin avgick). De tog till alla retoriska knep de kunde för att förminska sina motståndare. Jag tyckte att de stundtals var raljanta i överkant, oförskämda och ibland kunde de inte hålla sig och gick till och med lös på varandra. Däremot verkade treklövern, de rödgröna, vara väldigt samspelta. De höll sig i huvudsak till sina egna visioner, använde de politiska motståndarnas politik för att spegla sina egna förslag och pratade väl om varandra. Jag hoppas att valrörelsen i höst kan få handla om just det, visionerna och vägvalen. Framtiden är oändligt lång; vi och de som kommer efter oss kommer att tillbringa mycket tid där, därför betyder vägvalet och visionerna mycket, för att inte säga allt.

Intressant?
Bloggare:  Staffan Dopping 1, Staffan Dopping 2, Johan Westerholm, Peter Högberg, Jan Helin,  
Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3